14/4-14

Nu sitter jag vid pappas sida och lyssnar på hans ansträngda andning, ser hur han försöker kommunicera men det inte går. Han hör oss…. för det mesta, men kan inte svara.

Man känner sig så maktlös när man inget kan göra.

Hade jag vetat att det var det här dom menade med att bli trött av sjukdomen hade jag gjort mycket annorlunda. Jag hade frågat vad du hade velat, hur du hade trott att du ville ha det. Om du var öm, om du tyckte visa saker var otäckt. Nu kan man bara gå på sånt man har hört tidigare tex att päron dricka är det bästa för muntorrhet, när du har pressat fram att vi ska släppa för att du inte vill mer.

Pappa, underbara pappa varför skulle det här måste hända dig? Är du färdig här, du har trotts allt gjort allt gjort allt rätt. Ordnat och fixat allt för alla. Du har en bra fru som du har behandlat fantastiskt, du har 3 barn som du har get allt och lite till. Du har 2 underbara barnbarn som du har gett massor av kärlek.  Är det tänkt att du ska vidare och göra något större?

Min första kärlek och superhjälte.

Jag älskar dig pappa.

—————————————

20 min efter att jag skrivit det ni just läste tog min pappa sina sista andetag innan han somnade in vid min sida. Hemma i sin egen säng, lugnt och stilla.

Den 6/3 Ringde min mamma mig och berättade att pappa hade fått beskedet att han hade 1-2 månader kvar att leva. Något som ingen hade anat.

Jag minns att jag sa till Conny två dagar innan att jag inte visste hur jag skulle tolka eller tänka runt pappas cancer eftersom ingen gav någon reaktion. Han svarade mig då att jag inte behövde oroa mig för det var ju godartad. Vad jag då inte visste var att; finns det metastaser är det elakartad. För det visste jag fanns.

Dagen efter jag hade fått veta det ofattbara beskedet satt jag och barnen på flyget på väg hem till Sverige. Tillsammans med pappa tillbringade vi hans sista tid hemma i yttersjö. En tid jag är oerhört tacksam för att vi fick.

Pappa

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Familjen, Sverige, Umeå. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till

  1. Linda Öberg skriver:

    Många STORA kramar till er!!! Har tänkt så mycket på er. Kommer ihåg när din pappa skjutsade oss in till stan och det var en låt som spelades, minns inte exakt vilken men det var något med ”flying bird” och han satt och sjöng översättningen ”flygande fågel..låååångt opp i träet” Gud vad vi skrattade. Ännu en gång, stora kramar ❤️

    • Sara Agdahl skriver:

      Tack för omtanken. Jo pappa hade många härliga sånger 🙂 Robert Gordon..hehe..
      När jag var uppe i Sverige några veckor efter pappas bortgång så mötte jag din pappa. Jag blev så glad att jag höll på börja gråta.
      Hela din familj känns som en trygghet, när jag tänker tillbaka på alla minnen hos er så blir jag alldeles varm.
      Jag har en hängande känsla över mig att alla ska dö, något som plågar mig. En sak som får mig att tänka på något annat är att sätta sig i bilen och dra upp högsta volym
      med Lasse Stefanz, låter kanske dumt, men det funkar. Har bara glada minnen till dom låtarna. Så alla minnen hjälper att lindra den största sorgen.

      • Linda Öberg skriver:

        Klart att det inte låter dumt! Du försöker leva med sorg och saknad, hur du gör för att ”överleva” är ju såklart upp till dig. Det som funkar för dig är också bäst för dig. Ja vi har otroligt mycket fina och roliga minnen ihop, du känner trygghet med min familj vilket jag gör med din familj också. Även fast vi förändrats otroligt mycket under dessa år så känns det fortfarande som att jag känner dig så otroligt väl, det grundar såklart i barndomen, att vi hängde ihop i vått och torrt, i många år. Glad vi hade varandra under den tiden. Kan vara traumatiska år men jag upplevde våra som så roliga, omtänksamma, givande och säkra på nått vis.

Kommentera